det kanske tar emot, men vi hör ihop och ingen kan ändra på det

Idag satt jag på bussen på väg hem och ett gäng tanter klev på. De var ca 6 stycken och de var så fina i långa ullkappor och färgglada sjaletter kring huvudet. De skrattade som om de var ett gäng kids som just sätt något otroligt roligt. En av dem satte sig brevid mig och utbrast: Åh så vackra ögon du har! Jag fattade inte att hon menade till mig men när hon stirrade på mig och log det största leendet jag nånsin sett så förstod jag. Jag rodnade lite, tackade och berättade att jag älskade hennes sjal. Den vad köpt i Paris sa hon, för många år sedan. När jag sa att jag faktiskt skulle till Paris i helgen berättade hon om hela hennes resa och hur mycket hon skulle vilja åka tillbaka, men att hon tyvärr inte orkar flyga längre. Då skrattade hennes kompisar och sa att det är mycket man inte orkar och att jag ska njuta medan jag är ung.
Exakt som dem ska jag bli när jag blir stor. Nu ska jag packa.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0