Poesi från ett rum i ett hus på en kulle
Jag går på gator tills de vänder. Jag tänker inte, för jag skulle ju inte tänka. Om natten spökar det i mitt rum, men allt är okej. Allt är bra. Rädsla som kör andan rakt upp i halsen. När solen syns bakom träden igen är allt som vanligt. Mitt golv är nästan orange. Somnar bakom din rygg och tänker att hösten kanske ändå kommer bli ganska fin om jag har dig. Varför har alla comviq-kompis? Blir trött på att tömma inkorgen i tid och otid. Går ut i regnet för att ingen ska se mina tårar, men jag glömde att ögonen alltid blir så röda. Läpparna är jätteröda och pupillerna är stora. Om de ändå kunde vara små, små, små. Hjärnan försöker göra revolution mot hjärtat, men det är lönlöst. Jag trodde han sa lönnlöv och resten är historia. Det här är till dig, för jättelänge sedan.
